Jag är lite orolig. Jag har legat och tagit det lugnt hela dan. Surfat, kollat på film....

Men jag är fortfarande väldigt sjuk.  Kommer inte att bli roligt imorgon.

Inget skönt sätt att börja arbetsveckan på. Men va fan ska man göra.

Tio över fem imorgon ringer väckarklockan och då är det bara att gå upp och köra.

Men nu är klockan halv åtta, så nu gäller det att power slappa tills det är dags att sova. Tror det blir en film till. Hoppas ni andra mår mycket bättre än mig.

Ringde min farfar igår.

Han fyllde nämligen 85 år. Inte igår utan i fredags, men jag har som tradition att alltid ringa och gratta honom dagen efter, (inte av vilja utan jag glömmer alltid).

Lite beror det nog på att jag förtränger det. Brukar ha svårt för att ringa till farmor och farfar. Och hälsa på för den delen. Har inte sett dom på ett par år och ringer bara när de fyller år. Det är så jävla dåligt, jag vet. Dom är inte de roligaste att umgås med. Farmor ställer samma frågor hela tiden och farfar är lite speciell. Sen är det det här med att jag inte har någon kontakt med farsan. Det finns alltid någon sorts spänning när vi träffas. Man talar liksom inte om det. De kan slänga ut nån detalj om vad som händer med honom och mina syskon, men sen går vi vidare och pratar om något annat. Dom vill nog att jag ska få veta vad som händer, samtidigt som de har dåligt samvete för vad han gjort. Men det är ändå väldigt dåligt av mig. Man tänker alltid, jag ringer imorgon, eller jag hälsar på dom nån annan gång.

Men igår hände något. Farfar som brukar vara rätt kortfattad och hålla samtalet lätt distanserat, blev uppriktigt väldigt glad över att jag ringde. Han ville prata mycket mer än vanligt. Var mycket mer öppenhjärtig än han någonsin varit. Han pratade om hur mycket han ville träffa mig. Hur mycket han gillar min mamma. Han berättade att han har börjat spela biljard  varje måndag med några andra. Han träffar aldrig andra människor. Han är väldigt folkskygg och brukar mest sitta hemma och fixa. Sen började han prata om pappa. Frågade om jag ville träffa honom. Han lät som en annan människa. Vilket jag gillade.

Men samtidigt blev jag orolig. Han är ändå 85 år.

Jag får för mig att äldre människor som börjar närma sig döden brukar känna det på sig. Att deras tid är kommen liksom. Han är ändå killen som in i det sista vägrade prata med sin syster innan hon dog. Jag fick ta kontakt med min farbror för första gången sedan jag var liten, för att berätta att hon hade dött och att vi ville ha honom med på begravningen. Vi hade berättat det för farmor och farmar självklart. Men som vi misstänkte så berättade de inte det vidare. Man pratade inte om henne. Hon existerande inte längre efter att hon och farfar bråkat. Det var väldigt hush hush. Han kan vara väldigt långsint.

Så igen.....telefonsamtalet skrämde mig lite.

Så jag har pratat med mamma. Vi ska hälsa på dem snart. Eller när det blir varmare, bjuda över dem på fika hos morsan. Hon har söderläge och det kan vara hur nice som helst att sitta på hennes balkong.

Hoppas jag har fel bara. Att han kommer att leva länge till.

Nu ska jag fortsätta med att ligga hemma sjuk.