Vissa gillar skor.

Har hur många som helst även om dom inte behöver det. Detta gäller så vitt jag förstår alla tjejer. Så har vi dom som gillar bilar. Samlar på dem. Måste köpa nya hela tiden, gamla klassiker så väl som de senaste modellerna. Detta gäller oftast män med för mycket pengar och mindervärdeskomplex (läs, liten penis).

Även jag har ett beroende....T-shirts. Älskar t-shirts!!!!   

Spelar ingen roll om jag går in i en klädesaffär för att jag behöver jeans, tröja eller en ny skjorta. Chansen är stor att jag kommer hem med en.....vänta på den.......en t-shirt.  

Och nu har jag hittat en ny som jag bara måste ha. Blev tipsad om den av min vän Em. Du hittar henne på: http://empas.bloggagratis.se/ Iallafall, den är sååå cool. I want it=)

Tyvärr så håller jag på att spara pengarna till en ny kamera, så jag har inte råd=(      

Här är den. 

Det var ett tag sedan jag skrev något här. Mitt liv kanske inte är det mest intressanta att läsa om. Jag började blogga mest som att kunna skriva av mig, om mina känslor och tankar.

Har mått lite dåligt på sistone och kände att jag behövde få ur mig det innan jag exploderade. Problemet är det enda jag gjorde var att beklaga mig. Det har varit väldigt jobbigt och inget kul har direkt hänt, så jag har inte haft något annat att skriva om. Men jag tröttnade ändå på att läsa skiten, och jag kan tänka mig att ni andra också måste ha gjort det.

Det är väl lite av mitt problem när det gäller bloggandet. Jag gillar det för att det är anonymt, men så fort jag ska skriva något så undrar jag vad andra kommer att tycka om det. Så jag sitter även om jag är helt anonym, och censurerar mig själv. Vet inte varför jag bryr mig om vad andra ska tycka. Speciellt när ingen vet vem jag är. Men jag gör det iallafall. Det har jag alltid gjort. Det har alltid varit ett hinder för mig i livet. Jag vågar inte göra eller säga vad jag vill, för att jag är rädd för vad andra ska säga eller tycka. Det är så jävla tragiskt. Måste sluta med det. Men jag har förstått att det inte är så lätt. Speciellt när man har en väldigt dålig självbild.

Tycker inte att jag är den smartaste personen direkt. Alla andra som jag känner har alltid intressanta eller roliga saker att komma med. Jag bara sitter där. Och om jag väl säger något, så blir det ofta bara fel. Det roliga är att folk på jobbet inte tycker det. För dem är jag alltid glad och utåtriktad. Speciellt kunder tror det. Jag är den klassiska clownen(utan att vara rolig dock). Alla tror att jag alltid är så pigg även fast jag har haft sömnproblem sen jag var typ tretton. Alla tycker att jag är så glad, även fast jag nästan aldrig är det. Hatar livet och önskar att jag aldrig föddes. Det låter väldigt dramatiskt och överdrivet, men så är det.

Det roliga är att när jag var liten så var jag alltid glad. Såg alltid positivt på saker. Det ligger kvar lite i mig. Blåögd som alltid tror det bästa om folk. Tyvärr så håller det inte så länge. Livet vill mig inte väl. Blir ständigt besviken. Ändå av någon jävla anledning så fortsätter jag att hoppas. Hur dum är inte jag. Speciellt när det kommer till kärlek. Jag tror inte på det. Alltså, jag tror inte att jag nånsin kommer att hitta någon som jag kommer att spendera resten av mitt liv med. Ändå kan jag inte sluta hoppas. Vill så gärna hitta någon, skaffa familj. Vill så gärna ha barn. Helt sjukt.

Om någon hade frågat mig för fem år sedan, hade jag sagt att jag aldrig skulle skaffa barn. Nu är det vad jag helst vill. Weird!Har alltid trott att jag inte ville ha barn för att jag inte tyckte om dem och att jag var rädd för ansvaret. Nu vet jag att det inte är så.

Eller....för tio år sedan så var jag nog rädd för ansvaret. Men inte längre.

Nä, anledningarna till att jag inte velat skaffa barn är dessa;

Jag tror ju inte på att jag någonsin kommer att vara med en tjej tills jag dör. Och om man tycker att det är jobbigt att bryta ett förhållande i vanliga fall, så blir det ju inte lättare med barn i bilden. Är själv ett skilsmässobarn. Kan ju vara en anledning till att jag inte tror på förhållanden. Iallafall.....den andra anledningen är att jag har varit rädd för att bli som pappa. Ett riktigt rövhål. Som tur är så är han ute ur mitt liv. Nu vet jag att jag aldrig kommer att bli som honom. Precis som att jag har upptäckt att jag verkligen tycker om barn. Nu sitter jag här och klagar iallafall. hehe..ironi.

Ja ja....vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med detta. Igen, så behövde jag nog bara skriva av mig. Ligger här förkyld, så jag får väl skylla på att jag yrar av febern eller nåt. Hmm......Vi hörs väl snart igen.    

See ya